Mia är världens sötate lilla tjej när hon är på bra humör. När hon inte är det kan hon driva mig till vansinne. Hon kan få sånna utbrott att det knappt är sant. Idag när jag gav henne en banan då kom det ett sånt där utbrott och plötsligt var jag jättejättefel och att äta en banan jag gett henne var otänkbart. I WANT MY MUMMY! Egentligen är det ju synd om tjejen som vill ha uppmärksamhet. Starckarn är ju bara 3 år och har två syskon som konkurrerar om mammas uppmärksamhet. Men när hon börjar slå på mig så har jag rätt att bli arg, faktiskt. Och jag sa till henne att gör du det en gång till så hamnar du på the naughty step. Men hon fortsatte bara att skrika och gråta och vara allmänt odräglig så Helen tog över utskällningen och jag gick ut ur rummet. Andades lite och räknade 1, 2, 3, thank god att hon inte är mitt barn, 4, 5, det är mitt jobb, och jobbet är jobbigt ibland, 6, 7, 8, andas, 9, 10. Typ så. Gick tillbaka in i rummet, och Mia var fortfarande galet upprörd och Helen hade lämnat rummet. Testade taktiken ”leka så mycket med Harrison att Mia blir avundsjuk”. Jag lät Harrison rida på både min rygg och mina axlar och vi busade så mycket att båda två kiknade av skratt. Tillslut tystnade Mia och ville vara med och leka. Nästa gång Helen kom in i rummet satt Mia i mitt knä och åt den där jävla bananen. HUMÖRSVÄNINGAR DELUXE.
Ja gud alltså. Så går det till ibland på mitt jobb och det är vid de tillfällena som jag måste verkligen tänka på att DET ÄR ETT JOBB. Och det kan ju inte alltid vara kul. Många gånger känns det nämligen inte som ett jobb. Behöver jag förresten ens säga att jag och Helen avslutade dagen med vars ett glas vin? Och att vi nästan började applådera när Craig kom hem och kunde ta över.
NU: Idol och Kenza&Tyra show.
PUSS!